Under hösten 2020 har jag intervjuat flera forskare om svarta hål, och fler intervjuer är inbokade. En av dem jag skickade ut en förfrågan till var Andrea Ghez. Hon har studerat hur stjärnor rör sig runt det svarta hålet i mitten av Vintergatan. Hennes och Genzels team har varit drivande att använda ny teknologi för att kunna få den precisa upplösning som krävs för att studera hur stjärnor rör sig längst inne i Vintergatans centrum. Deras mätningar har visat att det måste vara ett extremt kompakt objekt som ger upphov till stjärnornas rörelse, vilket enligt Einsteins teori måste vara ett svart hål.
Roger Penrose är en legend i fysikens värld. Hans arbete under 60-talet visade att singulariteter kan uppstå under väldigt generella villkor då gravitationens kraft får verka helt fritt. Det betyder att materien kommer att kollapsa till en liten punkt, en singularitet, som i modellerna har oändlig täthet och där rummet och tiden förvrids till oigenkännlighet. Det betyder inte att en singularitet verkligen existerar i naturen, utan vad det betyder är att vi måste formulera nya lagar för vad som händer med materien under så extrema förhållanden. Singulariteten är en signal att vi behöver en ny teori som beskriver hur kvantmekanik och gravitation fungerar tillsammans, ett vetenskapligt problem som än idag är olöst.
Det viktigaste resultatet av Penrose arbete är att visa att svarta hål kan uppstå under väldigt allmänna förhållanden. Penrose formulerade också ett ”cosmic censorship conjecture”, som innebar att singulariteter alltid är dolda bakom en händelseehorisont. Det skulle göra att det aldrig går att se singulariteten direkt.
När jag intervjuade Avery Broderick från Event Horizon Telescope förra veckan sade han att vi är inne i en ny era, den av ”black hole astronomy”. Årets Nobelpris visar att det verkligen är sant, och är en belöning till de pionjärer som tog steget in i den eran.