[Spoiler alert: Jag kommer berätta hur det är möjligt för föräldrar att bli yngre än sina barn. Jag avslöjar också delar av handlingen i filmen Interstellar.]
Ett maskhål har öppnat sig i närheten av Saturnus.
För NASA är maskhålet inte bara ett vetenskapligt mysterium. Det ger också hopp. Gigantiska dammoln sveper över jordens yta. Skördar slår fel, samhällen förstörs och mänskligheten kommer inte kunna fortsätta leva på jorden.
Istället för att rädda jorden vill NASA därför lämna den. De skickar en expedition genom maskhålet. På andra sidan finns tre planeter. Kanske går det att starta en ny koloni på en av dem?
Det finns dock ett problem: planeterna kretsar kring det gigantiska svarta hålet Gargantua. Den första expeditionen kom inte tillbaka, och NASA vill skicka en till expedition för att förstå vad som händer på planeterna och kring det svarta hålet.Men det finns ett inslag i filmen som inte är science fiction: att föräldrar kan bli yngre än sina barn.
Så långt i berättelsen är Interstellar ren science fiction. Maskhål existerar inte (så vitt vi vet). Även om de fanns känns det svårt att tro att det skulle gå att färdas helskinnad genom dem till en annan galax. Och att starta en ny koloni på en främmande planet som kretsar kring ett supermassivt svart hål, tja, det är en något drastisk lösning på problemet med jordens förändrade klimat.
Men det finns ett inslag i filmen som inte är science fiction: att föräldrar kan bli yngre än sina barn.
Allt som behövs är tillräckligt stark gravitation.
Och det erbjuder Gargantua i överflöd.
Tre planeter, fyra astronauter och ett svart hål
Astronauten Cooper får i uppdrag att utforska planeterna. Han leder en grupp som åker genom maskhålet och parkerar rymdskeppet Endurance på tryggt avstånd från Gargantua.

Från en av planeterna registrerar Cooper och hans kollegor en signal. Den kommer från Miller, en astronaut från den första expeditionen.
Cooper ger order om att åka till Millers planet. Han vill veta om Miller fortfarande är vid liv och om hon har samlat in data som kan vara viktig för expeditionen och i slutändan hela mänskligheten.
Det finns dock ett problem: tiden går mycket långsammare på Millers planet än på rymdskeppet Endurance.
”Gravitationen på den planeten kommer att sakta ner våra klockor i jämförelse med jordens,” säger astronauten Brand och lägger till: ”Drastiskt.”
”Varje timme som vi befinner oss på planeten motsvarar sju år hemma på jorden,” förklarar astronauten Romilly.
Millers planet kretsar så nära Gargantua att det svarta hålets starka gravitation gör att tiden saktar ner i förhållande till rymdskeppet Endurance som befinner sig långt bort från det svarta hålet.
Trots det bestämmer Cooper att de ska landa på planeten. Astronauten Romilly stannar kvar på rymdskeppet medan resten av besättningen beger sig mot det svarta hålet och Millers planet.
23 år, 4 månader, 8 dagar
Planetens yta består av ett grunt lager vatten. Astronauterna hittar spillror från Millers kraschade rymdskepp och en kapsel som innehåller information om planeten.

”På grund av tidsförskjutningen landade hon enligt den här planetens tid för några timmar sedan,” konstaterar Brand och avslutar: “Hon dog förmodligen för några minuter sedan.”
Astronauterna har dock inte tid att filosofera på planetens yta. Den starka gravitationen från Gargantua deformerar planeten och gigantiska vattenvågor sveper över dess yta.
Rymdskeppets motorer fylls med vatten. Cooper och Brand blir strandade i flera timmar på planeten medan de väntar på att motorerna ska torka. Till slut kan de lämna planeten.
När de kliver ombord på rymdstationen Endurance möts de av en gammal och sliten Romilly.
”Jag har väntat flera år,” säger han uppgivet. ”Det måste vara …”
”23 år, 4 månader, 8 dagar,” inflikar datorn.
Ett par timmar på planetens yta blev till flera decennier på rymdskeppet. Cooper och Brand har knappt åldras, medan Romillys hår har blivit vitt och hans kropp har brutits ner.
Brev från barnen
Cooper sätter sig framför en skärm och spelar upp meddelanden från jorden. 23 jordår sveper förbi. Coopers dotter Murphy har vuxit upp. Sonen har gift sig och fått ett barn. Han missade deras uppväxt. “Idag är jag lika gammal som du var när du åkte”, säger Murphy. Hade han stannat lite längre på planeten hade hans barn varit äldre än han. Tårögd får Cooper erfara det som Brand hade varnat för innan de åkte ner till planeten: ”Vi måste tänka oss tiden som en resurs. Precis som syre och mat så kommer det att kosta oss.”
Tiden som en resurs som förbrukas i olika snabbt takt beroende på var man är och hur snabbt man rör sig. Det är det tidens relativitet handlar om.
Att resa genom maskhål, att färdas in i ett svart hål och komma ut i ett extradimensionellt universum där det är möjligt att färdas i tiden, ja att åka med en bemannad farkost till Saturnus: det är science fiction. Att tiden flyter 60 000 gånger långsammare på planetens yta jämfört med rymdskeppet och jorden är däremot inte science fiction. Det är så gravitation fungerar.
En nobelpristagare i Hollywood
Allting vill leva där det åldras som mest långsamt, och gravitationen drar det dit.
Så skriver fysikern Kip Thorne i sin bok The Science of Interstellar. Kip Thorne är en av vår tids främsta experter på gravitation. Han fick Nobelpriset 2017 för upptäckten av gravitationsvågor från svarta hål som krockar. Tillsammans med producenten Lynda Obst ville Kip Thorne göra en film om svarta hål, maskhål och extra dimensioner.

Lynda Obst har producerat flera filmer, bland annat annat Kontakt med Judie Foster som också handlar om att resa genom ett maskhål. Obst har därför kanske mer än någon annan bidragit till att introducera maskhål för en bredare publik.

”Över ett par middagar och e-mail och telefonsamtal formulerade vi en bred vision för filmen,” skriver Thorne i sin bok The Science of Interstellar. ”Den inkluderade maskhål, svarta hål och gravitationsvågor, ett universum med fem dimension och mänskliga möten med extradimensionella varelser. Men det som var viktigast för mig var vår vision om en storsäljande film som från början var grundad i verklig vetenskap. Vetenskap vid och precis bortom gränsen för människans kunskap.”
Så avlägsna resor som i Interstellar är förstås en fantasi. Men tidens relativitet är verklig.
Att bli yngre än sitt barn
Efter en rad äventyr runt omkring, in i och ut ur Gargantua kommer Cooper till slut hem. Han söker upp sin dotter. Hon ligger på dödsbädden, mer än dubbelt så gammal som han. Hon var bara ett barn när han lämnade jorden. Den korta tid som Cooper var borta blev för Murphy en hel livstid.

Om du kunde välja, skulle du vilja åldras långsamt medan andras liv förflyter snabbare och du till slut är yngre än dem som tidigare var yngre än du? Eller skulle du vilja njuta av åldrandets ansamling av erfarenheter samtidigt som andra knappt har fått erfara tidens gång?
Valet är inte omöjligt.
Allt du behöver är ett svart hål.
En kommentar